BOMBI BITT OCH JAG (1932)

När Fritiof Nilsson Piraten gav ut sin debutbok Bombi Bitt och jag blev han berömd lika fort som man går över marknadsängen vid Kivik – en berömmelse som till stor del bottnar i hans tidlösa berättarkonst. Bombi Bitt och jag var ingen bok med stark anknytning till sin samtid. Piraten hade varit verksam som advokat, men nu ville han berätta, och hans berättarideal återfinns i den äldre litteraturen: hos Homeros, hos islänningarna, hos Rabelais, men också hos mer sentida författare, såsom Mark Twain, August Strindberg och Hjalmar Bergman.

Genom åren har Bombi Bitt och jag utkommit i ständigt nya bokupplagor, den har filmatiserats 1936, gått som teveserie 1968, med Stellan Skarsgård som Bombi Bitt, satts upp som teater och översatts till flera språk.

”Vilken förbluffande bok! Man börjar läsningen med det kritiska yrkets vaneskepsis och finner sig plötsligt riven med av en så frisk och oemotståndlig berättare, att intrycket är en formlig chock. Det är mig alldeles obekant vem Fritiof Nilsson Piraten är, och jag anar icke varför han uppträder med det hemlighetsfulla tillnamnet Piraten. Men Bombi Bitt och jag är utan fråga en av de roligaste och festligaste äventyrsböcker, som ha sett dagen hos oss i vår surmulna samtid, och det är ett nästan oblandat nöje att anmäla den.” (Svenska Dagbladet 24/10 1932)

 

BOCK I ÖRTAGÅRD (1933)

Att snabbt komma med en uppföljare till en fullträff som Bombi Bitt och jag kan inte ha varit helt enkelt – förväntningarna var skyhöga. Men som var var historien om patron Esping på Gottorp redan påbörjad när Bombi Bitt gjorde sitt segertåg över landet. Boken är en riktig fullträff, en hejdlös skröna som av många anses vara Piratens allra roligaste. Inledningen med smörgåsbordet på Hotell Horn i Malmö räknas till en de humoristiska (och kulinariska?) höjdpunkterna i vår moderna prosa.  Boken utspelar sig delvis i debutbokens Tosterup, men med ett annat persongalleri; Bombi Bitt skulle inte dyka upp igen förrän 13 år senare!

Bock i örtagård filmatiserades 1958, med Edvin Adolphson i huvudrollen som Jon Esping.

”… det finns några partier i denna vildvuxna örtagård, som ha en frodighet och färgprakt, som roar och förbryllar. Skildringen av hotell Horn i Malmö, kring vars smörgåsbord Skånes kreaturshandlare fira sina midvinterblot, berättelsen om patron Espings kyrkvärdsdebut med hotellnota som nummerlapp för psalmnummer och 800 kronors netto som resultat av kollekt-utpressning, liksom berättelsen om målaren Vricklunds tvångsbröllop med fästekvinnan Elisa, höra till de litterära frukter, som tarva god jordmån, starka gödningsämnen och riklig sol. Det är i vart fall inte vanliga Lesefrüchte. De kunna inte heller njutas av en och var. Ty deras smak är frän, men saftig och stimulerande.” (Dagens Nyheter 11/12 1933)

 

SMÅLÄNDSK TRAGEDI (1936)

Efter ett uppehåll på tre år fick läsaren i Småländsk tragedi  ännu en gång ta del av Piratens stora berättarkonst. Den inledande novellen, som fått ge namn åt boken, är den tragikomiska berättelsen om den fattige skomakaren Algot och hans familj som väntar på att Algots kusin Kalle ska återvända hem efter tjugo år i Amerika. Kusinen anländer med ”fickorna så fulla av dollarsedlar att han prasslade som en papperskorg när han rörde sig”. Kalle tar med sig Algot till jubileumsutställingen i Göteborg och familjens liv får en oväntad vändning.

”Novellen om Algot från Askefall i Småland innebar att skåningen Piraten utvidgade sitt litterära territorium – och att humoristen Piraten lät en mörkare sida hos sig själv bli synlig”, skrev Magnus Öhrn i efterordet i en senare nyutgåva av boken. ”I denna novellsamling blandas således sött med salt.”

”Här spelar ju aldrig Fritiof Nilsson Piraten upp med samma vilda bravur som i Bombi Bitt och jag, men temperamentet finns med hela tiden och håller fast ens intresse. Tonen är den muntlige berättarens, som drar sina saker i ett lag av likasinnade, stimulerad av den ögonblickliga resonans han kan vara säker på och eldande sig själv till en triumferande drastisk burlesk, där humöret gungar och de expressiva detaljerna slå in sina femettor.” (Svenska Dagbladet 6/5 1936)

 

BOKHANDLAREN SOM SLUTADE BADA (1937)

Småländsk tragedi fick ett något avslaget mottagande av litteraturkritikerna, och i efterhand kan den närmast betraktas som en ”mellanbok”, tillkommen medan författaren samlade krafter till ett större och viktigare verk, och det verket kom redan året därpå, när romanen Bokhandlaren som slutade bada blev en riktig succé. Den som hade börjat undra om Piraten spelat ut sina bästa kort redan med de två första böckerna, fick nu tänka om.

Bokhandlaren utspelar sig ännu en gång i en sagans förvrängda spegelbild av det verkliga Vollsjö. Men för att förvilla läsaren och markera att vi inte befinner oss i en Bombi Bitt-historia, har Vollsjö den här gången döpts om till Grimsby. Varför Grimsby? Ingen vet säkert. Grimsby är en hamnstad på engelska östkusten. Kanske angjorde den seglande Piraten någon gång Grimsbys hamn? Färsingarnas blod sägs vara ”grimt” (grymt), så kanske är Vollsjö en ”grim by”? Hursomhelst: I denna skånska småstad, mellan järnvägsstationen och torget, finner vi Jakob Bokhandlare och hans bokhandel. På sommarsöndagarna träffar Jakob några vänner för bad, bierdrickande och högläsning i den närbelägna ån. Jakob lever ett stillsamt liv till dess Amélie kommer in i hans liv. Förhållandet inleds med stormande romantik, men det dröjer inte länge för ovädersmolnen hopas, och en dag slår blixten ner. Amélies förflutna uppdagas och Jakob blir förkrossad. Som så ofta hos Piraten blandas komik och tragik, men i Bokhandlaren som slutade bada finns ett djup och ett allvar som knappt kunnat anas tidigare.

”Det är en folklivsskildring av ganska säreget slag Fritiof Nilsson Piraten presterat, men det är en levande fullblodig bok, som man har svårt att slita sig från innan man läst den till slut.” (Svenska Dagbladet 28/11 1937)
”[Piraten har] skrivit en riktig roman, som är bredmynt burlesk och fylld av människor som förvandlas och växa. Både ambitionen och uthålligheten kunna prisas och vad resultatet beträffar så har hans bok i sin frodighet och sin oförskräckta, inte alltid så fina komik blivit något alldeles för sig.” (Sydsvenskan 6/12 1937)

 

HISTORIER FRÅN FÄRS (1940)

Det har ofta sagts att Historier från Färs var den av sina egna böcker som Piraten höll främst, och att långnovellen ”Mannen som blev ensam” var det alster han var mest nöjd med i hela sin produktion. Något som kan tyda på detta är att de enda recensioner som finns sparade i Piratens efterlämnade papper, är just recensioner av Historier från Färs, tillsammans med den första publiceringen av ”Mannen som var ensam” (titeln ändrades flera gånger: från ”Fritänkaren” i första versionen från 1925, till ”Mannen som var ensam” och sist till ”Mannen som blev ensam”) som gavs ut under pseudonymen Ivar Nilsson (i tidningen ”Vårt hem”, 1932). Piraten arbetade alltså med texten i 15 års tid, och han noterade själv, med viss högtidlighet, datum och plats när han satte punkt för den slutgiltiga versionen som skulle publiceras i Historier från Färs. Om denna märkliga novell om Mäster Vanteck, den fridsamme trädgårdsmästaren med okänt ursprung, som blir utstött från gemenskapen i den lilla skånska byn och till slut får sin kista nedsparkad i graven av prästen, i en sällsynt grym begravningsscen, är bokens (och kanske Piratens) absoluta mästerverk, så går inte resten av för hackor. Novellen ”Klerk” om den enögde slaktaren på gården Sorgenfri ”där blodet ofta flöt i strömmar” är även den ett mästarstycke, genomsyrad av Piratens allra mörkaste och mustigaste humor. Återstående texter, triptyken Ur ett barns memoarer: ”Lutterlögn”, ”Böndag” och ”Sång vid en grav” är kanske inte lika omistliga, men bidrar ändå till att göra denna bok till en riktig klassiker, få svenska novellsamlingar har hållit lika hög klass eller fått lika stort genomslag. I Bokhandlaren som slutade bada antyddes det att byarna i Färs kunde vara grymma, i Historier från Färs råder ingen tvekan om det.

”Piraten är den skånska epikens bäste nu levande representant. Hans humor är tung men sund. Den frodas på det makabras kokande grund och böljar som ett sädesfält över ondskans mylla, men den står också som en regnbåge över jorden och blir en säregen spegelbild av slit och bekymmer, förvandlad till färg och ljus genom rätt anpassat avstånd och hög luft. Man gör Piraten orätt om man nämner förebilder, ty han är alltigenom unik.” (Lunds Dagblad 20/11 1940)