BOMBI BITT OCH JAG (1932)

När Fritiof Nilsson Piraten gav ut sin debutbok Bombi Bitt och jag blev han berömd lika fort som man går över marknadsängen vid Kivik – en berömmelse som till stor del bottnar i hans tidlösa berättarkonst. Bombi Bitt och jag var ingen bok med stark anknytning till sin samtid. Piraten hade varit verksam som advokat, men nu ville han berätta, och hans berättarideal återfinns i den äldre litteraturen: hos Homeros, hos islänningarna, hos Rabelais, men också hos mer sentida författare, såsom Mark Twain, August Strindberg och Hjalmar Bergman.

Genom åren har Bombi Bitt och jag utkommit i ständigt nya bokupplagor, den har filmatiserats 1936, gått som teveserie 1968, med Stellan Skarsgård som Bombi Bitt, satts upp som teater och översatts till flera språk.

”Vilken förbluffande bok! Man börjar läsningen med det kritiska yrkets vaneskepsis och finner sig plötsligt riven med av en så frisk och oemotståndlig berättare, att intrycket är en formlig chock. Det är mig alldeles obekant vem Fritiof Nilsson Piraten är, och jag anar icke varför han uppträder med det hemlighetsfulla tillnamnet Piraten. Men Bombi Bitt och jag är utan fråga en av de roligaste och festligaste äventyrsböcker, som ha sett dagen hos oss i vår surmulna samtid, och det är ett nästan oblandat nöje att anmäla den.” (Svenska Dagbladet 24/10 1932)

 

BOCK I ÖRTAGÅRD (1933)

Att snabbt komma med en uppföljare till en fullträff som Bombi Bitt och jag kan inte ha varit helt enkelt – förväntningarna var skyhöga. Men som väl var, var historien om patron Esping på Gottorp redan påbörjad när Bombi Bitt gjorde sitt segertåg över landet. Boken är en riktig fullträff, en hejdlös skröna som av många anses vara Piratens allra roligaste. Inledningen med smörgåsbordet på Hotell Horn i Malmö räknas till en av de humoristiska (och kulinariska?) höjdpunkterna i svensk 1900-talsprosa.  Boken utspelar sig delvis i debutbokens Tosterup, men med ett annat persongalleri; Bombi Bitt skulle inte dyka upp igen förrän 13 år senare!

Bock i örtagård filmatiserades 1958, med Edvin Adolphson i huvudrollen som Jon Esping.

”… det finns några partier i denna vildvuxna örtagård, som ha en frodighet och färgprakt, som roar och förbryllar. Skildringen av hotell Horn i Malmö, kring vars smörgåsbord Skånes kreaturshandlare fira sina midvinterblot, berättelsen om patron Espings kyrkvärdsdebut med hotellnota som nummerlapp för psalmnummer och 800 kronors netto som resultat av kollekt-utpressning, liksom berättelsen om målaren Vricklunds tvångsbröllop med fästekvinnan Elisa, höra till de litterära frukter, som tarva god jordmån, starka gödningsämnen och riklig sol. Det är i vart fall inte vanliga Lesefrüchte. De kunna inte heller njutas av en och var. Ty deras smak är frän, men saftig och stimulerande.” (Dagens Nyheter 11/12 1933)

 

SMÅLÄNDSK TRAGEDI (1936)

Efter ett uppehåll på tre år fick läsaren i Småländsk tragedi  ännu en gång ta del av Piratens stora berättarkonst. Den inledande novellen, som fått ge namn åt boken, är den tragikomiska berättelsen om den fattige skomakaren Algot och hans familj som väntar på att Algots kusin Kalle ska återvända hem efter tjugo år i Amerika. Kusinen anländer med löständer i guld och ”fickorna så fulla av dollarsedlar att han prasslade som en papperskorg när han rörde sig”. Piraten beskriver hur den fattiga och utstötta skomakarfamiljens drömmar om rikedom grusas på ett mästerligt vis, kryddat med lika delar mörk humor och värme. Att kommuner flyttar fattiga och oönskade familjer mellan sig kallar han för ”slavhandel”, och efter Bombi Bitt och jag och Bock i örtagård måste allvaret ha förvånat och kanske förvirrat läsarna. Småländsk tragedi blev också en försäljningsmässig besvikelse, och boken gavs bara ut i en upplaga om 3 300 exemplar. Ett par av novellerna kan nog betraktas som mer bagatellartade, men det är ändå lite missvisande att kalla tragedin för en mellanbok – förutom titelnovellen finner vi en Piraten i högform i ”Olofin svarar rätt”, ”Elsa får piano” och ”Kapten Anton”.

”Novellen om Algot från Askefall i Småland innebar att skåningen Piraten utvidgade sitt litterära territorium – och att humoristen Piraten lät en mörkare sida hos sig själv bli synlig”, skrev Magnus Öhrn i efterordet i en senare nyutgåva av boken. ”I denna novellsamling blandas således sött med salt.”

”Här spelar ju aldrig Fritiof Nilsson Piraten upp med samma vilda bravur som i Bombi Bitt och jag, men temperamentet finns med hela tiden och håller fast ens intresse. Tonen är den muntlige berättarens, som drar sina saker i ett lag av likasinnade, stimulerad av den ögonblickliga resonans han kan vara säker på och eldande sig själv till en triumferande drastisk burlesk, där humöret gungar och de expressiva detaljerna slå in sina femettor.” (Svenska Dagbladet 6/5 1936)

 

BOKHANDLAREN SOM SLUTADE BADA (1937)

Om Småländsk tragedi fick ett något avslaget mottagande både av litteraturkritikerna och läsarna, verkar det snarast ha sporrat Piraten att återvända med en bok som skulle få tvivlarna att tystna.  Romanen Bokhandlaren som slutade bada skulle bli en riktig succé, och den som hade börjat undra om Piraten spelat ut sina bästa kort redan med de två första böckerna, fick nu tänka om.

Bokhandlaren utspelar sig ännu en gång i en sagans förvrängda spegelbild av det verkliga Vollsjö. Men för att förvilla läsaren och markera att vi inte befinner oss i en Bombi Bitt-historia, har Vollsjö den här gången döpts om till Grimsby. Varför Grimsby? Ingen vet säkert. Grimsby är en hamnstad på engelska östkusten. Kanske angjorde den seglande Piraten någon gång Grimsbys hamn? Färsingarnas blod sägs vara ”grimt” (grymt), så kanske är Vollsjö en ”grim by”? Hursomhelst: I denna skånska småstad, mellan järnvägsstationen och torget, finner vi Jakob Bokhandlare och hans bokhandel. På sommarsöndagarna träffar Jakob några vänner för bad, bierdrickande och högläsning i den närbelägna ån. Jakob lever ett stillsamt liv till dess Amélie kommer in i hans liv. Förhållandet inleds med stormande romantik, men det dröjer inte länge förrän ovädersmolnen hopas, och en dag slår blixten ner. Amélies förflutna uppdagas och Jakob blir förkrossad. Som så ofta hos Piraten blandas komik och tragik, men i Bokhandlaren som slutade bada finns ett djup som knappt kunnat anas tidigare.

”Det är en folklivsskildring av ganska säreget slag Fritiof Nilsson Piraten presterat, men det är en levande fullblodig bok, som man har svårt att slita sig från innan man läst den till slut.” (Svenska Dagbladet 28/11 1937)
”[Piraten har] skrivit en riktig roman, som är bredmynt burlesk och fylld av människor som förvandlas och växa. Både ambitionen och uthålligheten kunna prisas och vad resultatet beträffar så har hans bok i sin frodighet och sin oförskräckta, inte alltid så fina komik blivit något alldeles för sig.” (Sydsvenskan 6/12 1937)

 

HISTORIER FRÅN FÄRS (1940)

Det har ofta sagts att Historier från Färs var den av sina egna böcker som Piraten höll främst, och att långnovellen ”Mannen som blev ensam” var det alster han var mest nöjd med i hela sin produktion. Något som kan tyda på detta är att de enda recensioner som vi hittar i Piratens efterlämnade papper, är just recensioner av Historier från Färs, tillsammans med den första publiceringen av ”Mannen som var ensam” (titeln ändrades flera gånger: från ”Fritänkaren” i första versionen från 1925, till ”Mannen som var ensam” och sist till ”Mannen som blev ensam”) som gavs ut under pseudonymen Ivar Nilsson (i tidningen ”Vårt hem”, 1932). Piraten arbetade alltså med texten i 15 års tid, och han noterade själv, med viss högtidlighet, datum och plats när han satte punkt för den slutgiltiga versionen som skulle publiceras i Historier från Färs. Om denna märkliga novell om Mäster Vanteck, den fridsamme trädgårdsmästaren med okänt ursprung, som blir utstött från gemenskapen i den lilla skånska byn och till slut får sin kista nedsparkad i graven av prästen, i en sällsynt grym begravningsscen, är bokens (och kanske Piratens) absoluta mästerverk, så går inte resten av för hackor. Novellen ”Klerk” om den enögde slaktaren på gården Sorgenfri ”där blodet ofta flöt i strömmar” är även den ett mästarstycke, genomsyrad av Piratens allra mörkaste och mustigaste humor. Återstående texter, triptyken Ur ett barns memoarer: ”Lutterlögn”, ”Böndag” och ”Sång vid en grav” är kanske inte lika omistliga, men bidrar ändå till att göra denna bok till en riktig klassiker, få svenska novellsamlingar har hållit lika hög klass eller fått lika stort genomslag. I Bokhandlaren som slutade bada antyddes det att byarna i Färs kunde vara grymma, i Historier från Färs råder ingen tvekan om det.

”Piraten är den skånska epikens bäste nu levande representant. Hans humor är tung men sund. Den frodas på det makabras kokande grund och böljar som ett sädesfält över ondskans mylla, men den står också som en regnbåge över jorden och blir en säregen spegelbild av slit och bekymmer, förvandlad till färg och ljus genom rätt anpassat avstånd och hög luft. Man gör Piraten orätt om man nämner förebilder, ty han är alltigenom unik.” (Lunds Dagblad 20/11 1940)

 

TRE TERMINER (1943)

Framgångarna med Bokhandlaren och Historier från Färs hade etablerat Piraten som en författare att räkna med, och nu samlade han sig för ett riktigt kraftprov, inte bara en roman, utan tre – en trilogi som skulle handla om hans student alter-ego Herman Lange och hans äventyr i ett Lund som till stora delar liknade det Lund som författaren själv levt, och studerat i, åren 1914-18. Fjärran från vilda upptåg i Färs härads skogar med Bombi Bitt och de andra karaktärerna byggde nu Piraten upp en bildningsroman av klassiskt snitt där läsaren fick följa den unge Lange från att han anländer till Lund och lär känna en helt annan slags udda karaktärer som överliggaren Tom Ancker (verklighetens Sam Ask). I romanens centrum finns också Hermans kärlekshistoria med den gifta kvinnan Anne Horten. På sista sidan  i romanen står följande: ”Det är författarens avsikt att följa Herman Langes studier vidare. Nästa volym kallas Hotell Korsakow.” I Piratens efterlämnade papper finns uppgifter som tyder på att den tredje boken skulle heta Juris kandidat, och ett fåtal utkast är bevarade. Så varför slutfördes aldrig den planerade lundatrilogin? Ja, säg det.  Däremot är det en myt att Tre terminer skulle ha fått ett så svalt mottagande av litteraturkritikerna, att Piraten därför lade ner projektet. Tvärtom – med undantag för vissa reservationer – hyllades boken som en av de stora lundaromanerna, och boken sålde omkring 10 000 exemplar bara under november och december 1943.

”Det sätt varpå författaren presenterat miljön, Lund före 1914, är helt enkelt mästerligt. Där ligger allt i lä vad som förut skrivits om staden. Piraten knäpper inte endast på en sträng – studentlivet – utan ger med den must och berättarglädje, som är honom egen, hela staden. Hans instrument är mångsträngat och dess resonansbotten bredbukig, så att ljudet skall bli fylligt och även de finaste toner komma till sin rätt. Lund, det är också hovmästaren Ivning, ett perfekt porträtt tecknat efter naturen, det är matlagets Tina, servitrisen Birgitta, skräddaren och hans fästekvinna, deliranten Golkond, brackan Sandelsman och många andra rara blomster ur den lundensiska örtasängen. I denna väldiga rundmålning firar Piraten triumfer. Som den prosakonstnär han är skildrar han även staden. Man känner duggregnet i stadsparken, ser ångorna efter åskregnet stiga över Höjeå, och inandas den speciellt lundensiska atmosfären från gator och gränder. Färden till Köpenhamn en blickstilla försommardag, de sidorna höra till de styvaste jag läst.” (Aftonbladet 27/11 1943) 

 

BOMBI BITT OCH NICK CARTER (1946)

Vid det här laget hade nog många slutat hoppas på en ny bok om Bombi Bitt – Piraten hade själv svarat avvisande varje gång frågan kommit upp. Men kanske var det ett sätt att bryta dödläget med uppföljarna till Tre terminer, att tillåta sig själv att återvända till sin första succé och sin ungdomshjälte? Det är alltid vanskligt att försöka upprepa en sådan enorm succé som Bombi Bitt och jag var. Piraten visste självklart om det, men kanske var det till slut pengarna som fick styra: det gick lång tid mellan böckerna och trilogin om Herman Lange skulle aldrig bli färdigskriven, han kunde inte heller få nya förskott från Bonniers utan att leverera några manus. Bombi Bitt och Nick Carter vinner på att den inte är en direkt uppföljare till debuten, det är en ny och helt fristående historia, och även om den inte kan mäta sig med den första boken, så har den ändå mycket av samma lekfullhet och mustighet, och barndomens miljö i Vollsjö med omnejd beskrivs minst lika levande och färgsprakande som i Bombi Bitt och jag. Idag är detektivhjälten Nick Carter bortglömd, men under några år kring 1905 slukades de färggranna och dåligt skrivna häftena av pojkar världen över, och Piraten var förstås en av dessa pojkar. I boken gör han en fullständigt lysande pastisch på de komiskt usla svenska översättningarna, som Eli läser högt för Bombi Bitt. Bombi Bitt och Nick Carter landade på bokhandelsdiskarna lagom till julhandeln 1946, och den sålde snabbt i närmare 20 000 exemplar.

”Ingen annan än Piraten skulle kunna fatta och genomföra föresatsen att på en gång ärerädda och övertrumfa gamle Nick Carter, på sin tid utpekad som den stora faran för svensk ungdom och generat ihjältigen av alla specialister på deckargenrens estetik. Författaren är väl förtrogen med ”die einschlägige Literatur”, han har åstadkommit en lärd bok med källhänvisningar i fotnoter, och hans rekonstruktioner av den specifikt Nick Carterska prosakonsten – sådan den tedde sig i svensk dräkt – måste göra alla filologer glada och alla stilhistoriker avundsbleka. (—) Men endast Piratens episka fantasi och schackmästarsäkra kombinationskonst har kunnat hitta på den händelselabyrint där pojkarna får användning för sina studier i texterna – det är komplett vansinnigt, där finns alla de värsta rövarromanernas värsta rekvisita med, och ändå hänger det fullständigt ihop, har förvillande verklighetstycke och ger en tragikomiskt storslagen effekt.” (Expressen 5/12 1946)

 

VÄNNER EMELLAN (1955)

Nio år mellan bokutgivningar kan vara en evighet – en mindre älskad författare än Fritiof Nilsson Piraten hade kanske hunnit bli bortglömd på den tiden. Men det ska ju sägas att Piraten inte bara låg på latsidan under dessa nio år, han satte ihop antologin Skepparhistorier, skrev texter till den vackra boken I Österlen (med fotografier av G. W:son Cronquist) och var flitig uppläsare i radio. Att novellsamlingen Vänner emellan var efterlängtad råder det inga tvivel om, den sågs som en ”comeback” av en svensk humormästare. Vänner emellan blev en stor succé, och skulle till och med passera Bombi Bitt och Nick Carters försäljningssiffror. Piraten var fortfarande ”Ett stort namn”, som Bonniers uttryckte det i annonseringen, och kanske nu större än någonsin. En och annan kritiker påpekade att en del av innehållet i boken var lite väl anekdotiskt, men invändningarna var få och uppvägdes mer än väl av alla superlativ.  ”Piraten är och förblir en stor berättare”, skrev Gösta Attorps i en stort uppslagen recension i Svenska Dagbladet. Den här gången verkade alla hålla med. 

”Vad har Fritiof Nilsson Piraten haft för sig under de nio åren mellan Bombi Bitt och Nick Carter och höstens Vänner emellan? Han har studerat och flanerat längs östskånska vägar och hans värdigt fallande byxveck har dekorerats av hästhovsörtens fjun och hans sobra skor har stänkts av vägarnas lera. Han har promenerat sin eriksgata i den lilla vrå av landet, där hans fantasi och berättarlust har pånyttfött en svensk renässans; där palatsen är låga, trygga vita längor med klängros och stockros över gavel och fot, där trädgårdarna ger grönkål och rosenkål och den grå malörten, som är oundgänglig till besk. (—) Han har druckit många gökar och prövat många slags kaffekask medan dimmorna har vältrat in från Östersjön och svept de små fiskelägena i vitt dis. I tystnaden och stugvärmen har sällsamma ting berättats honom och än sällsammare har de blivit när han doppat sin penna i sin fabuleringskonsts horn. Då rinner berättelsernas ström bred och ohämmad, människor får stora mått, dygder får monument och odygder förgyllda kanter. Piraten är sin bygds uttolkare och den har gjort honom själv till en vis och mildögd filosof. Han förlåter med ett leende och berömmer med ett epitafium.” (Expressen 2 november 1955)