Stinsens son i Vollsjö

”Min vagga vaggade i Tosterup i Färs härad av Malmöhus län. Min far var stins i Tosterup. Mina föräldrar voro goda och ömma. Jag var en vanartig son”.

Så lyder den klassiska inledningen till Bombi Bitt och jag. Vaggan vaggade dock inte i Tosterup – som finns i verkligheten – utan i Vollsjö och i vaggan vaggade inte Eli utan Nils Fritiof Adam Nilsson född den 4 december 1895.

De goda och ömma föräldrarna var Johan Nilsson född 8/1 1857 och hans hustru Lovisa född 3/1 1872. De gifte sig 1891. Far var stins eller rättare stationsinspektor i Vollsjö 1893–1922. Fritiof växte upp tillsammans med två äldre och tre yngre systrar. I stationshuset bodde också tidvis Fritiofs mormor och mormorsmor, båda lär ha varit mycket goda berättare.

Visst fog för ”vanartig son” fanns nog, inte enbart utifrån den tidens uppfattning om lydnad. Att en del pojkstreck förekom är helt klart, inte alla hyss i boken är uppdiktade. Skolgången inleddes i Vollsjö 1902. Vårterminen 1911 började Fritiof på Katedralskolan i Lund, men efter endast en termins studier där togs han ur skolan av sin far. Han hade troligen annars blivit relegerad bland annat på grund av mycket slarvig skolgång samt värdshusbesök med spritförtäring. Betygen därifrån är synnerligen ojämna, a i svenska, B i flit och C i uppförande. Samma höst fick han börja på läroverket i Ystad, därifrån blev han de facto relegerad efter två terminer. Anledningarna finns väl dokumenterade – slarvig skolgång, svarat oförskämt, värdshusbesök med spritförtäring, avvikit till Köpenhamn m m.

I relegeringsbeslutet från Ystad nämns att han vid ett tillfälle vistats hos en kamrat ”där sprit förtärts och oljud förts” och ytterligare försvårande tycks ha varit att ”en dansk flicka på tillfälligt besök i staden skulle därvid även hava närvarit”. Anledningen till rymningen till Köpenhamn förklarade han med att han inte trivdes med skolans ordning och med detta tilltag velat tvinga far låta honom sluta skolgången. Och han uppnådde ju sitt mål.

Efter en period i lantbruksarbete – han saknade händernas intelligens – fick Fritiof i december 1912 sin fars tillåtelse att gå till sjöss, något han längtat efter redan i tidig ålder. Han ägnade ett par månader åt att knacka rost på fartyget ”Lilly” av Esbjerg som gick till Medelhavet. Sjömanslivet blev ej vad han tänkt sig i sina romantiserade drömmar. Han mönstrade av redan i februari 1913 och återkom till hembygden som familjens svarta får. Han berättar om sin korta sjömanskarriär i Lund och brer på så att det låter som han är en vittbefaren sjöman. Då gav vännerna på Betas matlag honom tillnamnet ”Piraten”.

Den vanartige sonen bättrades dock långt före sitt yttersta och började på eget initiativ som privatist vid läroverket i Kristianstad. Tog sin studentexamen där en termin före sina tidigare klasskamrater, fick tentera muntligt i samtliga ämnen men fick trots det hyggliga betyg, frånsett C i latin.

Fritiof 1918

Juridikstudier i Lund

I januari 1914 skrev Fritiof in sig vid Juridiska fakulteten i Lund och tillhörde Kristianstad nation. Som juridikstuderande i Lund var han – i motsats till vad man skulle kunna tro utifrån romanen Tre terminer – flitig, samvetsgrann, gjorde noggranna anteckningar från föreläsningarna och fick sin jur kand efter åtta terminers studier, kortare tid än normalt. Under dessa år läste han även in två års gymnasiekurser i latin.

Han började därefter tingstjänstgöring i Eslöv, men med hänsyn till såväl stora studieskulder som att tingstjänstgöringen var oavlönad, gjorde han den nog mycket adekvata bedömningen att advokatbanan troligen skulle vara mera lukrativ. Han lämnade därför Eslöv och en eventuell domstolskarriär efter några månader.

Sin militärtjänstgöring gjorde Fritiof vid Kustartilleriet i Karlskrona. När det var tid för inryckning avsände han detta telegram till chefen för KA: ”Kommer med ett senare tåg, var god reservera lämplig uniform”. Som student blev Fritiof reservbefäl och som sådant föreslog han vid ett tillfälle landstigning på en holme för bad och sol. Telegram till regementschefen: ”Härmed har jag nöjet meddela att jag med Guds den Högstes hjälp för Er räkning intagit denna ö. 684 Nilsson”. Buren väntade vid hemkomsten.

Efter två års anställning vid en advokatbyrå i Stockholm kom Fritiof 1921 med nattåget till Tranås och öppnade morgonen därpå advokatbyrå där. Staden beskriver han sålunda i ”Flickan med bibelspråken”: ”I 10 år bodde jag i en stad som hade ett halvt tjog bönehus men ingen kyrka, som hade en vattenkuranstalt men inget systembolag”. Fritiof deltog flitigt i Tranås sällskapsliv. Han var välansedd som affärsjurist men också som juridisk entertainer, och det sades att i brist på livaktig teater gick man till domstolssessioner när Piraten skulle försvara Tranås undre värld.

I Tranås började han skriva på sin första bok Bombi Bitt och jag och en tid efter det att den utkommit 1932 slutade han helt arbeta som advokat med motiveringen: ”Varför skall man lära bort knepen som man själv så väl behöver”.

Piraten bodde i Göteborg åren 1931–35. Där färdigställde han sin debutbok på Henriksbergs terrass.

Fritiof Nilsson Piraten var en rakryggad, stilig, välklädd man. Oftast försedd med svart barett, käpp på armen, cigarrcigarett i handen. Han har beskrivits som en artig, chevaleresk gentleman. Och framförallt en stor personlighet och en stor författare. Han gav själv bra definitioner på sitt berättarskap:

”Saga väves på sanningens varp”,
”Det finns ingenting som inte har hänt, men mycket som inte har berättats”.

Gift två gånger

Fritiof gifte sig två gånger, båda gångerna med tandläkare som dessutom var väninnor och studiekamrater. Med Karin Jerlov gifte han sig 1919. Den officiella skilsmässan blev klar först 1937. I detta äktenskap föddes dottern Eva Louise 1933. Först på 1930-talet fick Fritiof kännedom om och kontakt med sin andra dotter Eivor som fötts i Lund 1915.

Tora Månsson, som var född samma år som Fritiof, var först gift med Rolf Hallgren och de båda familjerna umgicks. Fritiof och Rolf Hallgren seglade ofta tillsammans. Tora och Fritiof gifte sig borgerligt 1939. Redan 1936 köpte Tora det hus på Kivik som sedan blev deras gemensamma hem. Hon hade tandläkarpraktik i källaren, Fritiof sin skrivarlya högst upp i huset. Kivikshuset var mycket gästvänligt, dit bjöds vännerna, ofta sirligt och omständligt per kort eller brev. Bland vännerna kan nämnas Gabriel Jönsson och hans hustru Annika, Olle Holmberg, Alice Lyttkens, Sten Broman, Moa Martinsson och Evert Taube.

Från slutet av 1950-talet hyrde Fritiof och Tora en lägenhet på Sergels väg 13 i Malmö, senare år var det mest Fritiof som bodde där. Bra läge med närhet till restaurang Gyllene Tuppen, Savoy och Köpenhamnsbåtarna. Somrarna brukade Fritiof tillbringa på Kivik men flydde därifrån då det var dags för Kiviks marknad. Tora Nilsson levde till 1992.

Redan under skoltiden hade Fritiof visat många prov på sin unika skrivarförmåga. Flera av hans tidiga alster finns bevarade, många av dem i Fritiof Nilsson Piraten Sällskapets årsböcker. 1912 då han var 16 år trycktes hans första berättelse, ”Vardagsbild”, ett bidrag i en  ungdomspristävling i en veckotidskrift. Fritiof fick 3:e pris, Vilhelm Moberg deltog i samma tävling. Han kom på 18:e plats.

Fritiof 1946

Muntlig berättare

Piraten var den muntliga berättarkonstens mästare och även en mästare i att översätta talspråk till skriftspråk. Han testade sina berättelser många gånger och i många olika versioner, skrev ner dem på små lappar, anlitade sin sekreterare eller skrivbyråer för renskrivning. Han gav ut samma berättelser flera gånger, ibland med nya titlar, vilket var ett bra sätt att få maximal utdelning vad gäller honorar.

Han hade en stark stilkänsla och var ytterst noga med detaljer, alltid angelägen om att finna det exakt rätta ordet. Fritiof hade ett stort intresse för etymologi och en sällsam förmåga att väva samman komiskt och tragiskt i sina böcker. Han var en mästare när det gäller personporträtt. Många av personerna i berättelserna har sina förebilder i verkligheten, några lätta att igenkänna, andra inte. Utifrån sin juridiska bakgrund var han mån om att inte skriva så att han riskerade att bli stämd av de personer – eller anhöriga till dem – som han karikerat i böckerna. Hans beskrivningar av miljöer, landskap, samhällen är detaljerade och måleriska. Hans naturskildringar är många och välskrivna. Ej heller att förglömma hans otroliga beskrivningar av mat och dryck.

Piraten var med i flera TV-program, bland annat i Lasse Holmqvists Bialitt-serie. Han gjorde flera radioinspelningar. Då använde han sällan manus utan berättade direkt.

Piraten fick 1949 De Nios pris på 10 000 kronor. 1956 fick han ”KungligMaj:ts stipendium till högt förtjänta författare” 10 000 kronor. Han erhöll Frödingstipendiet åren 1957–1961 med 1 200 kronor per år. 1963 fick han ett danskt pris – Adam Elsass – på 2 500 danska kronor. 1965 fick han Svenska Akademiens Doblougspris, 15 000 kronor. 1965 fick han även Sydsvenska Dagbladets kulturpris, 10 000 kronor.

Piraten var en av initiativtagarna till Gastronomiska Akademien som bildades 1958. Under ett antal båtturer med färjan ”Malmöhus” i kaptenens privata matsal skrev Piraten och Sten Broman Akademiens stadgar.

1985 satte Fritiof Nilsson Piraten Sällskapet upp en minnestavla på det hus där han bodde under Tranåstiden.
1989 reste Sällskapet en staty av Piraten på Kivik.
1995 gav Postverket ut ett frimärke till 100-årsminnet av Piratens födelse.
1998 invigdes Piratenmuseet i den f d banvaktsstugan i Vollsjö.
2000 satte Sällskapet upp en minnestavla på Henriksberg i Göteborg.
2004 övertog Sällskapet verksamheten i Stiftelsen PiratenPriset.
2014 invigdes skulpturgruppen ”Saga väves på sanningens varp” vid Piratenmuseet i Vollsjö.

 

Fritiof Nilsson Piraten fick en hjärnblödning i januari 1972, intogs på Malmö Allmänna Sjukhus, där han avled den 31 januari. Han begravdes på Ravlunda kyrkogård. Inskriptionen på gravstenen hade han själv bestämt långt tidigare. På stenen – som är utan namn och födelsedatum – står:

”Härunder är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 januari 1972”

Sammanställt av Stina Boström och Mikael Persson. Ladda ner häftet ”Från vanartig son till älskad författare” här!